Gott nytt år!

Gott nytt år till alla!

//Ia

The decorator within

Hallå hallå, hoppas att alla har haft en härlig jul med massa julmat osv.

Min jul var toppen, astrevligt att umgås med familjen och alla andra man älskar =)
Fina julklappar och mycket svullande har ju också gjort sitt ^^

Men nu är julen över och snart är det nyår,vilket i sig antagligen är årets mest överhypade kväll, men så länge man inte går in med för många förväntningar och är med trevligt folk så brukar det ju som bekant fixa sig.

Jag har f.ö nyupptäckt en slumrande sida av mig själv, den inredningsgalna fascisten ^^
Har suttit hela kvällen och hoppat mellan olika möbelsidor, och ritat och gud vet vad.
Har ju planlösningen på lägenheten som vi ska kolla på nu, så nu har jag kunnat ta min galenskap ett steg längre och rita rummen ^^

Jag är smått mojje, jag inser det.
och i ärlighetens namn har jag meddelat att det bara är att be mig att hålla käft om jag blir för mycket =P

Nu sitter jag och väntar i vad som känns som en evighet på att Q.o.t.D ska bli klart.

aja, får väl sysselsätta mig med nått annat så länge, typ fortsätta läsa doktor glas och käka lite tacopaj.

Later

Thank you Sinéad O'Connor

Jag satt just på YouTube och tittade på något som verkligen bekräftade många av mina tankar om männskligheten.
Läste om Sinéad O'Connor som 1992 orsakade något som bara kan liknas vid masspsykos hos halva världen.
Och i likhet med nästintill allt annat som orsakar det så var det självklart något som rörde religion. I detta fall katolicismen.
Det som skedde var att under ett framträdande på SNL hösten 92, sjöng Sinéad en acapella version av Bob Marleys "War". Den stora skillnaden var att hon hade bytt ut ordet racism mot child abuse.
I slutet av låten så tar hon upp en bild av Johannes Paulus II och river den itu.

So, you starting to see the problem?

Anyhoo, alla och ingen fick fnatt och fördömde hit och bannlyste dit, you know, same old same old.

Ca två veckor efteråt så skulle en stor hyllningskonsert för Dylan hållas på Madison Square Garden och Sinéad var menad att sjunga "I believe in you".
Det börjar med att hon blir presenterad av Kris Kristoferson som säger något i stil med "jag är stolt över att prestentera nästa artist, vars namn blivit synonymt med mod och integritet".
Men ni kan ju föreställa er hur det togs emot.
Kolla för bövelen in klippet, så får ni se en person som verkligen förtjänas att kallas för äkta och som har en jävla massa "guts".

Min favoritdel är dels när Kris kommer fram till henne och säger "Don't let the bastards get you down", och precis i slutet då hon sjungit klart och bara stirrar ut över publiken.

Check it out ffs.

http://www.youtube.com/watch?v=CCk2YQS8vaw

Haha, klockrent!

http://www.youtube.com/watch?v=EvUnyXAO0eA

Jul!

Här har ni något att titta på och vara nostaliska till.


http://www.youtube.com/watch?v=pU3_pFvL8Lw&feature=related


http://www.youtube.com/watch?v=kN4ycd0ui2E&feature=related

Cementery Gates

Åh, är så trött på att vara fattig och känna mig som en icke bidragande nånting.
Så jävla störande, vill jobba. Kan jobba, men nej. Inte fan jobbar jag.
Behöver verkligen det nu, räkningar att betala, mat att inhandla and so on.
Blä


A dreaded sunny day
so let's go where we're wanted
so I meet you at the cemetry gates
Keats and Yeats are on your side
but you lose
because Wilde is on mine

The great god

Sitter och läser på och bättar på min kunskap om myter och kulter.
Det är ett fruktansvärt intressant ämne i sig, hur en myt blir just en myt och olika kulters betydelse för samtiden.
Vilken annan dag som helst så skulle jag ge mig in i en längre diskussion om det, men mitt huvud värker och jag är trött.

För övrigt så är jag uppfylld av en känsla av visshet.
För första gången någonsin så vet jag med säkerhet.
Det känns tryggt.

Getting my groove on to Bruce

Sitter och väntar på att mamma ska hämta upp mig så att vi kan åka och handla, fördriver tiden genom att kolla på gamla Brucan låtar på YouTube.
Fruktansvärt bra är vad den karln är.
Btw, om det är nån som bara råkar ha ett par biljetter till globen övers så vet ni var ni kan hitta mig.

Over and out

Ny helg

Time does really fly by.
Det är helg igen, och jag tyckte precis att det var häromdagen vi var i Linköping och på HG.
Men så är det.
Ska åka och storhandla med mamma imorn, och efter det så ska jag träffa pappa sóm vill köpa ett par skor till mig ^^ Och det tackar man ju inte nej till, även om man inte är en skogalning som jag är.
Om jag har tur så kommer mamma även ihåg att ta med sig micron, börjar bli lite jobbigt med en micro som vägrar att fungera och tycks ha genomgått en personlighetsförändring och tror sig vara en miniräknare. Eller snarare jätteräknare med tanke på storleken men anyhoo.

Har surfat omkring en stund och titta på olika bloggar, både hos folk jag känner väl och människor som jag inte längre känner fullt lika väl.
Det är rätt skrämmande måste jag ändå säga.

Det är svårt att smälta hur människors liv har artat sig.
Folk som gifter sig, skaffar barn,flyttar till vetti-fan-land..
Det är nästan som om vi vore vuxna.. =P
Fast å andra sidan så skulle nog ens eget liv också väcka samma känslor hos en del.
Det ligger väl antagligen i att när man inte umgås med någon på ett bra tag så tycks förändringarna så mycket större än om man hade varit där när det skedde.
Aja, nog med detta navelskåderi.

Vill bara rekomendera en sida för dem som är intresserade av sådant.

http://www.paulsadowski.com/NameData.asp

Det är en sida där man fyller i sitt fullständiga dopnamn och med hjälp av numerologi så räknar den ut en hel massa oroväckande korrekta saker.
Eller vem vet, det är kanske bara jag som faller för generella påståenden.
Men jag måste ändå säga att en hel del stämde fruktansvärt bra in, och det var inte bara för mig det funkade.
Men men, you'll be the judge of that.

God natt.

Yeah!

Skulle precis börja skriva om helgen här, men då gjorde Sverige sitt 1-0 mål efter 34 sekunder!
Yeeeeeees.

Go Sverige go,go!

Radio Nowhere

I was trying to find my way home
But all I heard was a drone
Bouncing off a satellite
Crushing the last lone American night

This is Radio Nowhere
Is there anybody alive out there
This is Radio Nowhere
Is there anybody alive out there

I was sitting around a dead dial
Just another lost number in a file
Dancing down a dark hole
Just a-searching for a world with some soul

I just wanna hear some rhythm
I just wanna hear some rhythm
I just wanna hear some rhythm
I just wanna hear some rhythm

I want a thousand guitars
I want pounding drums
I want a million different voices
Speaking in tongues

I was driving through the misty rain
Just a-searching for a mystery train
Bopping through the wild blue
Trying to make a connection with you

I just wanna hear some rhythm
I just wanna hear some rhythm
I just wanna hear your rhythm
I just wanna hear your rhythm

Music is life

Jag vill ha skivor, jag vill gå på konserter jag vill vara nära musiken helt enkelt.
Sitter som bäst och lyssnar på Jack Peñate och Kate Nash, den nya brittpopvågen är över oss!

Men för tillfället så är det en gammal räv som ligger varmt om hjärtat.
Om ni inte har hört den nya skivan "Magic" så get on it.
Tills dess så kan ni njuta av denna förbaskat bra låten

http://www.youtube.com/watch?v=XmLt6kcZ72Q


The Boss ftw.

Give me!

Åh, jag vill ha en katt nu! Om någon känner att de har ett trängade behov av att dela med sig av en katt, så här är jag.
Satt precis och tittade på bilder på olika kattraser, och har hittat den sötaste av dem alla.

Ge mig!

Jag HATAR Mark Ronson

Usch, fy ,tvi och alla andra okvädesord som man kan komma på.
Det var ju visserligen ett bra tag sen hädaren Ronson släppte sin söndermanglade version av "Stop me if you think you've heard this one before" lämpligt nog förkortad till "Stop me".
Allvarligt talat, om ni har lyckats att undgå skiten så sök förbaske mig inte upp den.
Den är bara så..dålig.
Och om en individ kan låta så efterbliven när han försöker artikulera att t.o.m Jocke Berg i Kent låter som en rätt reko typ, då fan bör man ana att något inte riktigt stämmer.
Herregud, trodde karln verkligen att han ens hade tillstymelsen till en chans att mäta sig med Moz & Marr? Ignorance is thy name.

Vadan detta nyuppväckta hat då?
Jo, jag satt nyss som bäst om blädrade igenom en av mina tidningar som jag köpte i slutet av sommaren där de hade en liten lista på vad man inte fick missa, och där satt karljäveln.
Och för att göra etter värre så hade de åh så korkade wannabe-journalisterna skrivit upp "stop me" som hans låt. Fnys

Det är som om någon av alla otals mojjen som samplat Michael skulle påstå att det var de som kommit på det.

Nej fan, jag ska gå och nära mitt hat lite ytterligare.

Later

Förlåt Cake, var tvungen att tatta

Scen: Flygplan, inför ladning på Skavsta flygplats efter en galen resa i Italien.

Andrea: "Där är E4:an"
Carin:"Nej det är det inte"
Carin:"Där är den"
Andrea:"Eller är den där?"
Elin: "Nae där är E4:an ser ni väl?"
Zandra:"Vadå E4:an?"
Zandra: "Det ser ut som ett kretskort"
Carin: "Det gör det ju inte"
Zandra: "Jo. Kretskort."
Andrea: "Men det där måste ju vara E4:an"
Carin: "Nej"
Zandra:"Det ser visst ut som ett kretskort"
Andrea: "Frank"
Malin: "Frank Frank"
Andrea: "Guff guff guff, Frank Frank Frank"
Carin: "Där är fan E4:an"
Andrea: "Nä. Frank."
Carin:"Guff guff"

Jag söker..

Jag söker efter något jag ännu ej har funnit.
Men jag är beredd och öppen för när det finner mig eller jag det.
Jag önskar att jag kan få dig att förstå detta, det som i högsta grad är jag.
Utan den förståelsen så kommer jag måhända aldrig att nå mitt mål, jag behöver denna sista bit för att kunna fortsätta med öppet sinne.
Insikten slår mig dock som ett slag i ansiktet.
Övertalning,lirkande och sanna ord tycks göra det samma.
Din förståelse nekas mig likväl.
Men likväl fortsätter jag att tro, för jag vet nu.
Däri ligger skillnaden.
Jag vet, och jag ser.
Och hur det än må vara med det andra så kommer jag likväl att leva efter det jag tror på.
Dock så önskar jag...

Running up that hill

Titta på länken nedan och njut av det som är Kate Bush.
Egentligen så borde det inte vara nödvändigt att försöka övertyga någon om varför man i allra högsta grad bör ta till sig Kate.
Men som bekant så lever vi inte i någon utopiskt verklighet.
Vilket fall som helst, om ni verkligen vill se något som lyckas att vara okonventionellt och "annorlunda" och samtidigt vara så dramatiskt och kvinnligt så kommer ni inte bli besvikna.


http://www.youtube.com/watch?v=_BZsXVf6INc


Nu är även denna helg till enda, det har varit såväl roande,djupt störande och underbart på samma gång.
Jag känner att jag tar mer och mer aktivt avstånd från alla slavar som vandrar omrking mig, ibland så känns det som all ytlighet och ignorans håller på att kväva mig. Och samtidigt är det så komiskt att ingen tycks förstå att den förakt de tror sig känna gentemot oss inte är värt någonting.
Helt på grund av att de inte ser.
De tror sig veta så mycket och ha kontroll på allt när de i själv verket är inget mer än massans och vanans slavar.
Nu är jag så fruktansvärt trött på alla maskeringar och förklädnader som folk konstant iklär sig och slutligen tror på.
Det spelar ingen roll i slutändan ändå.
Det viktiga, den springande punkten de missar, är det faktum att nästintill alla har gått ifrån vad som är viktigt och essentiellt.
Äran,passionen,kärleken,skönheten. Kalla det vad fan ni vill. "you're all a bunch of fucking slaves" ändå.
Jag kan inte riktigt förklara varför jag väljer just detta tillfälle att skriva om det, kanske för att en uppenbarelse även kom till mig.
Svårt att veta, man kan bara tro.

Någonting jag däremot vet är att det som är här och nu, det vi har. Detta underbara kaos, det är det som räknas.

Något roande som jag tattade från Malin =p

Ta närmaste bok och slå upp sidan 133, rad 7 vad står där? "quite aware of its own inherited capacity to expand and develop.."

Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Min gitarr

Vad var det senaste du såg på tv? Grey's Anatomy

Utan att se efter gissa vad klockan är: Snart fem

Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Radiohead - How to disappear completley

När var du senast utomhus och vad gjorde du då? Nyss, vi gick på promenad och handlade lite mat

Vad tittade du på innan du började svara på den här? Facebook

Vad har du på dig? Svarta lee-jeans och en morrissey t-shirt

Drömde du om någonting inatt? Japp, den ena mer obskyrt än den andra

När skrattade du senast? Nyss, när jag blev småpikad för mina femor och treor =p

Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Fula tavlor, och en hemsk klocka

Vilken var den senaste filmen du såg? Crash, en sån underbart hemsk och tankeväckande film.

Om du nu blev multimiljonär, vad skulle du köpa? Först och främst så skulle jag se till att alla de jag älskar kunde leva skuldfritt och sen skulle jag nog köpa en fin lägenhet och massvis med skivor -hehe.


Berätta något om dig som folk inte visste: När jag var sex år så ville jag bli tennisproffs, men skippade det efter en tennisträning då jag insåg att jag tyckte att det var tråkigt.

Om du kunde förändra en sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle de vara? Jag skulle försöka få människor att inse vad för slags värld vi lever i så att saker och ting skulle kunna gå till det bättre -lite grovt förenklat- Fö en er utförlig plan, maila mig :P

Tycker du om att dansa? Ja, något oerhört.

Vad tycker du om Geogre Bush? Tycker väl mest synd om karln, då jag inser att det inte är han som har den reella makten utan är en styrd liten pojke.

Vad skulle dina barn heta, pojke respektive flicka? William är väl så långt jag har tänkt (dvs. på grund av "william it was really nothing".. Nerdy me.)

Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten? Go ahead, go your own way

Cheers darlings, I'm back.

Då var man tillbaka här igen efter ett allt för långt uppehåll.
Och efter vissa klagomål och muttranden så har jag äntligen satt mig här.
Dock så är jag fruktansvärt tråkig at the moment, då jag är skol/tenta-stressad.
Jag borde egentligen pluga vidare till min litt-tenta på fredag, men jag pallar fan inte med det just nu.
Speciellt inte efter dagens seminarium om "stream of consciousness"-litteraturen.
Och inte har resultatet på historietentan trillat in än.. -suck,stånk och stön-.

Håller tummarna för att jag får läsa mitt extra tillval i vår.. Vore skönt med lite avkoppling från allt kulturigt som det är nu..

Men nu ska jag ta óch bege mig till köksregionen och påbörja matlagningen.

Remember me?

Efter mycket om och men så har jag till slut lyckats parkera ändan här.
It's been a while i know, men jag har en bra ursäkt. Jag lovar.

Vill ni höra den bra ursäkten? Säkert? Allright.
Min superduperüber-ursäkt för att inte ha kunnat posta något på flera veckor stavas följande;
U.N.I.V.E.R.S.I.T.E.T.E.T....
It's a bitch helt enkelt.
Sitter som bäst just nu och pluggar på realismen i relation till romantiken i litteratur, tenta imorn. Jag riktigt hoppar högt av glädje. Såg ni mig inte? Titta högre upp nästa gång.

Men imorn, då.. DÅ, då kan jag slappna av och kick back and relax... Eller, vänta.
Har ju ännu en tenta nästa vecka. Oh.. Och wait for it.. En till veckan därpå.
Ah, lite för tidigt för att ropa hej antar jag.

Men efter det är det väl iaf lugnt, kan bara njuta av hösten och dricka te och vara mysig och vänta på vintern..
Näppeligen, fyra kurser till ska påbörjas och avslutas innan mitten av december.
Lucky me.

Men jag ska sluta klaga nu, är bara frustrerad och stressad för tillfället och har ett trängande önskan att lägga mig med täcket över huvudet.

Nu ska jag hitta på något jätteproduktivt som antagligen innefattar att skriva några ex.tentor-

Later

Revival of art

Har fått fått en revival all of a sudden, kom ihåg igår under konstföreläsningen hur otroligt mycket jag älskar konst och hur mycket den har betytt för mig.
Det var nog ingen slump att denna återupptäckt skedde under en föreläsning om symbolik och expressionism. You gotta love it.

På tal om att älska, hade en helt underbar bäst dag igår (yeye, ingen riktig mening..).

Efter att jag hade kommit hem igår och slumrat en stund i soffan så lagade vi en jättegod middag som vi åt tillsammans med lite vi.

Sen så var jag tvungen att lura ut älsklingen ur lägenheten en stund så jag hittade på någon glömd vara i affären.

Och medans han pep iväg så fixade jag till i vardagsrummet med tända ljus och vin och placerade ut filtar och kuddar på golvet och fixade vispad grädde,jordgubbar och vindruvor.

Vid återkomsten så kunde vi bejaka dionysos i oss och bara njuta =)

Jag önskar verkligen att jag kunde förklara hur mycket jag älskar honom och allt han betyder för mig, men han trotsar all beskrivning.

Jag är bara så lycklig.

På tal om att bejaka så har jag upptäckt att jag har mer och mer återupptagit mitt forna skrivande, det har suttit långt in då jag är en utav dessa reserverade personer som är ovilliga att släppa ifrån sig saker.

Men vilket fall som helst så satt jag och klottrade ner lite under gårdagen, inspirerad av andras livsöden.

Jag känner att det är nog det jag ska rikta in mig på för nuvarande.

Det andra, mer personliga kommer senare.

Vilket fall som helst, tänkte dela med mg lite av ett par av de bilder jag förälskat mig i, de är skapande av konstnärerna Redon och Von Stuck.

Enjoy.

Rolig länk.

Fick en länk skickad till mig, med en av de mest störda mojjen på länge.
Watch and enjoy.

http://www.youtube.com/watch?v=kHmvkRoEowc

A dream within a dream

Sitter nu hemma i lägenheten, och författar ihop mitt förstablogginlägg inom dessa fyra väggar.
Är egentligen för seg/trött whatever för att skriva något djupt och insiktsfullt.
Men å andra sidan så kan man väl inte alltid vara det.

Vilket fall som helst, här sitter jag nu.
Seg som fan, lyssnar på Damien Rice och är bara allmänt tillfreds.
Har förvisso ont i ryggen, nacken, you name it. Men det är tämligen oviktigt.
Mår bara så bra.

Anyhow, ska inta liggläge i soffan och kolla på filosofi fotboll på youtube.

Later.


Dagens låt: Until the sadness is gone- David and the citizens

The end of an era

Sista dagen på jobbet idag.
Sitter nu här och har precis ätit upp min inköpta frukost.
Då jag för ovanlighetens skull är ensam på vårt gigantiska kontor, så ger det mig lite tid att fundera över sommaren som passerat.
I likhet med förra året så har sommaren bjudit på en hel del, även om det emellanåt har känts som motsatsernas år.
Om man bara fokuserar på allt rent work-wise så har det skilt sig på många sätt från förra året.
Speciellt det faktum att arbetsbördan inte har varit särkilt betungande alls i år, ibland har vi bokstavligt talat bara suttit av tiden.
Inte bara fördelar då det har blivit fruktansvärt långtråkigt emellanåt.
Och givetvis har det ju inte varit samma människor, på gott och ont.
Det har ju som alltid varit roligt att göra sig nya bekantskaper och återuppta gamla, men jag har verkligen saknat stämningen från förra året med det gamla gänget.
Men man kan ju inte få allt.

För övrigt så har väl denna sommar handlat om allt mellan himmel och jord, har träffat nya och mindre nya underbara människor, har träffat inte så underbara människor.
Har tvingats till att ta itu med och konfrontera spöken från det förflutna.
Har blivit kär upp över öronen.
Har flyttat hemifrån.
Har blivit lite lite vuxnare, på gott och ont.
Har insett vad som är viktigt i livet och försökt leva efter det.
Har skrattat,gråtit,älskat,hatat,lekt,vunnit,förlorat och helt enkelt bara levt.
Och det ska tilläggas, att jag har vunnit mer än vad jag har förlorat (Bortsett från alla jävla spel utom tp, då har jag definitivt förlorat).
Och vad än förlusterna har varit så har de inte varit tillräckligt stora för att ens skaka om mig mer än att jag fem minuter senare ryckt på axlarna.

Och nu som den sanna listmänniska jag är, en lista på vad jag kommer att sakna och inte sakna.

Kommer att sakna:

*Att ha en fast rutin som får mig att pallra arslet ur sängen.

*Lönen of course (jag är student so what do you expect?)

*Människorna

Och nu en liten underlista på vad jag kommer att sakna med människorna.

- Fikarasterna på fredagseftermiddagarna då alla är flummiga och härliga och pratar om skrämmande konstiga ämnen.

- Att sitta inne på Gabriellas kontor och bara snacka av sig

- Att höra Hanna och Erik gnabbas som om de vore syskon

- Alla hetsiga och lugna samtal med Calle på vårat kontor

- Kultursamtalen med Viktor

- Att vara musiknördig med Lasse

- Få allt på mitt skrivbord fasttejpat av Olof

- Höra Sebastian droppa obskyra jazzkuriosa som bara Lasse fattar, och sedan nicka i medhåll åt det han själv sagt

- Alla härliga ”tanter” vars humor är en sådan härlig blandning av bitande cynism och jäkelskap


Och vad jag inte kommer att sakna:

*Att pallra arslet ur sängen varje morgon, vilket i praktiken innebär att jag även tvingar upp Markus, istället för att ligga kvar ihopkrupen brevid honom.

*Tidsbristen som innebär att jag nästan aldrig har haft tid för vännerna.

*Dagarna då man hellre skulle ha tämjt spottkobror i Asien än att ta itu med ännu en jävla ansökning från samma ambassad som de tidigare tre veckorna, och som var så tjocka att man var tvungen att hoppa på hålslagaren för att inte bryta fingrarna av sig.

*Alla jobbrelaterade skador, så som;
- Rulla in i skrivbordet och slå i knäna
- Slå huvudet i den överdimensionerade lampan som tronar vid min datorskärm
- Slå i tårna i min tröskel
- Få fem miljoner skärsår på fingrar och händer


Det var väl allt jag kunde komma på så här på en gång.
Jag hör av mig om jag kommer på något mer, nu ska jag ut på kontorskamrat jakt, då personen i fråga tycks ha antingen irrat bort sig eller försovit sig.

För övrigt så är jag lite lätt om hjärtat då jag precis fick ett mail från en person som jag hjälpte igår och som skrev att jag var en ängel.
Det gjorde mig lite glad inombords.

Dagens låt; New Slang – The Shins

Dan förre dan

Nu är det näst sista dagen på jobbet.
Känns mer än en smula vemodigt, men samtidigt skönt.
Jag antar att jag helt enkelt har vant mig vid rutinen av ett fast arbete och allt som följer med det.
Kan ju inte direkt påstå att det har varit stressigt i år, speciellt inte i jämförelse med förra året då alla slet sitt hår i vanmakt.
Men det har varit kul att träffa nya människor och gamla bekanta.
Men nu börjar skolan och allvaret igen, måste dock medge att det är ganska så efterlängtat från min sida och att jag känner mig jävligt motiverad för en gångs skull.
Anyhow, ska snart bege mig från verket och strosa ner mot centrum för att möta upp cakeshake, och senare så ska jag bege mig till babyl house för att träffa på jobbarkompisar ett tag innan jag beger mig hemåt för att fortsätta mitt pluggande.

Such great heights

I am thinking it's a sign that the freckles

In our eyes are mirror images and when

We kiss they're perfectly aligned

And I have to speculate that God himself

Did make us into corresponding shapes like

Puzzle pieces from the clay

True, it may seem like a stretch, but

Its thoughts like this that catch my troubled

Head when you're away when I am missing you to death

When you are out there on the road for

Several weeks of shows and when you scan

The radio, I hope this song will guide you home


They will see us waving from such great

Heights, 'come down now,' they'll say

But everything looks perfect from far away,

'come down now,' but we'll stay...

I tried my best to leave this all on your

Machine but the persistent beat it sounded

Thin upon listening

That frankly will not fly. you will hear

The shrillest highs and lowest lows with

The windows down when this is guiding you home

Allt som är ditt

Fick precis låna en skiva av en kollega, Säkert!’s skiva var det.
Tanken var att hon ville att jag skulle höra låten ”Allt som är ditt”.
Dock varnade hon mig för hur jag skulle kunna känna mig, och att det var en låt som helst skulle lyssnas på ensam.
Det är lustigt när folk försöker med samma sak som jag själv brukar göra,
förmedla en tanke och på något sätt visa med en låt att man förstår.
På något lustigt sätt så värmer det.

Lyssnade precis på låten, det är svårt att beskriva vad jag tänkte.
Det var ganska mycket på samma gång, men särskilt en fras kilade sig fast i hjärnan.
Det har gått över två år, men till och med nu är det svårt att höra att det inte var ens eget fel. Det sitter oerhört långt in, ibland känns det som om jag är osynligt märkt. Jag vandrar omkring bland alla andra, precis som alla och samtidigt som ingen.

Du går genom parken
Det är inte ens natt än
Och två som går bakom springer ifatt och tar
Allt som är ditt

Du borde ha skrikit
Men det kommer inget ljud
Dom behöver inte ens hålla för din mun
Allt som var ditt

Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det måste va' ditt fel

Vem skulle ha trott dig?
Du fyllde i blanketten som inget
Och sen så var det borta
Allt som var ditt

Alla sömnlösa nätter
Allt rådlöst klamrande fast till allt som är konstant
Och allt som en gång var ditt

Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel

De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas

Jag vet vad han heter
Jag står med ett gevär
Jag ska spendera mitt liv
Och ta tillbaka allt som är ditt

I know it's over, still I cling

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det är så mycket som går runt i mitt huvud just nu.
Anledningen till det är att jag igår förmiddags vid halv elva tiden fick ett mail som skakade om allting.

Alla som känner mig, och en hel del andra som inte gör känner till händelsen för två år sedan som jag alltid kommer att bära med mig.
Det är sjukt egentligen, för att inte ens jag greppar det ibland.
Själva begreppet är för stort för att ta till sig känns det som, och det känns som man oberoende av vad man själv vill så hjälper det till att placera en i någon slags offerkategori.
Jag må vara mycket, men jag kommer aldrig se mig själv som ett offer.
Att göra det, är i mitt fall likställt med att kasta ifrån mig all självständighet och leva efter tron att jag inte kan styra mitt liv.

Mailet då, vid ca 10;15 igår förmiddags loggade jag som en slump in på min studentmail.
Det första jag såg var en rubrik med orden ”Brottsofferinformation”, självklart så kunde jag ju aldrig tro att det skulle vara information av större vikt, för jag menar det var trots allt ett mail och varje gång permission har vankats har jag fått ett samtal åtminstone två veckor i förväg.
Så det var ju inte helt fel av mig att anta att det skulle vara information som var av mindre vikt än det.

Känns nästan överflödigt att förklara hur jävla fel jag hade.

Tydligen så är det viktigt att jag ska veta när han har bevakad permission uppe i Sundsvall, men inte fullt lika viktigt att jag ska meddelas om att han friges samma dag som mailet skickas och att han ska arbeta och bo i Norrköping.
Dom har fanimej släppt honom, 8 jävla månader innan den egentliga frigivningsdatumet så friger de honom villkorligt.
Jaha, och vad fan är det då meningen att jag ska göra nu?
De hade inte ens anständigheten att ringa mig och berätta det, de skickar ett förbannat mail ett par timmar innan på en mailtjänst som jag inte använder under sommaren.

Jag blev så fruktansvärt chockad, så jävla skakad och främst av allt oerhört rädd.
Och jag föraktar mig själv för den rädslan, det kryper i mig för att jag lät människor se hur rädd och skakad jag var.
Folk som inte behövde veta, folk som numera ser på mig på ett annat sätt, med medlidande i blick såväl som röst.
Jag vill inte ha något jävla medlidande från människor jag inte känner.
Jag vill knappt ha det överhuvudtaget, det är fan inte synd om mig.
Inte mer än många andra i alla fall.
Och jag hatar verkligen att jag lät dem se det, jag vill inte vara den personen.
Jag vill inte vara tjejen som allt händer, vars problem förvandlas till ett jävla sång och dansspektakel.
Jag vill ta itu med det i min takt, på mitt sätt.
Men om jag ska vara fullständigt ärlig så är en utav de främsta anledningarna att jag inte vill skrämma bort folk.
Jag vill inte att någon ska tänka ”Det är för mycket problem med den här bruden” och försvinna.
Jag är livrädd för att människor ska lämna mig, det har alltid varit och kommer alltid att vara min djupaste rädsla.
Och om det innebär att låsa sitt sinne för att inte tvinga på andra människor det så är det exakt vad jag kommer att göra.

Det är för övrigt en utav andledningarna till att jag älskar Markus så högt, att han förstår varför jag tänker och handlar som jag gör.
Det betyder mer än vad jag kan förklara just nu.

Men nu ska jag återgå till mitt arbete.

I just can't get enough

Nu sitter jag återigen här på jobbet efter en dags ledighet som jag spenderade med att skriva en litteraturtenta på.

Härligt värre, eller det var ganska skönt att vara tillbaka på campus och känna att det finns annat än bara jobb.

Fick ävfen reda på att en utav mina kära klasskamrater har varit lite påhittig och klippt ut allas våran titan till lektor Bengts ansikte på ett fotografi och klistrat in det på den där kända bilden av Napoleon när han sitter på sin vita häst.

Kunde inte ha gjort det bättre själv.

In Bengt we trust as I say.

Tänkte också roa er med att lägga till en bild på mig och min Markus, tänk bara på att när ni tittar på bilden så är klockan närmare två en lördagskväll på Hugos. (Det är därför jag ser ut som ett efterbliviet fyllo)

Men men, enjoy.

The fear of living

Varför är vi så rädda för att leva?
Istället för att leva fullt ut så skärmar vi av oss, stänger in oss.
Vi tror på absoluta sanningar och intalar oss själva att vi kan hitta genvägar till lyckan genom att ”bara göra så” och ”när jag gjort det”.
Vi matas jämt och ständigt med föreställningen att när vi väl har fullgjort en bra utbildning, skaffat oss ett bra jobb och blivit någon, då och inte förens då så kommer vi uppnå sann lycka.
Men trots det så är vi lika tomma, ensamma och miserabla när vi har nått dit.
Hur kommer då det sig?
Kanske är det så att vi helt enkelt behöver någonting mer än ett ständigt klättrande på ambitions och karriärstegen.
Att det vi egentligen bör sträva efter är att hitta det som gör oss lyckliga, i vilken skepnad det än må ta.
Det kanske låter banalt och romantiskt ”Sök lyckan, finn dig själv yadayada”.
Men om vi ser krasst på det en stund då?
Ponera att vi enbart gör det vi fått inprogrammerat och ständigt strävar efter att få mer, att bli någon mer utan någon som helst reflektion över vad det egentligen är vi behöver.
Hur tillfredställande kommer det livet då bli?
Och nota bene, jag påstår inte att ambition och strävan efter något mer än det man har är dåligt per automatik.
Det jag däremot menar är att om man inte gör det för sin egen skull, utan enbart för att det ska glädja föräldrar, partners, lärare, vänner, ja ni förstår vart jag vill komma- så kommer du ständigt leta efter något nytt och aldrig någonsin nå det du trodde dig vilja ha.
Jag säger inte åt någon vad de ska göra eller inte göra, om ditt kall är ekorrhjulet och du trivs med det, då kan jag bara säga grattis.

Jag är oerhört medveten om hur lätt det är att avfärda det jag precis har skrivit om som romantiska och idealistiska tankar av en ung person som borde klippa sig och skaffa sig ett jobb.
Så ett litet klargörande för dem som kanske tänkte så.
Jag har ett jobb, för ett statlig myndighet till och med.
Jag ska påbörja mitt andra år på universitetet, så jag har inte bar jobb utan skaffar mig även en utbildning.
Hejuda mig, hur kommer det sig då att jag som är så fint och fast förankrad och uppfyller samhällets krav tänker dessa tankar?
Jag som helt enkelt borde göra ett gott dagsverke, få ut min lönecheck, slutföra min utbildning. Fortsätta till ett välbetalt jobb, skaffa familj och fortsätta så i alla mina dagar.

Kanske är det helt enkelt så att min paniska rädsla för att stagnera och nöja mig får mig att söka efter någonting mer än vad som erbjuds.
Jag avböjde en juristutbildning för att jag helt enkelt inte kände att det var något för mig, trots att det var det förnuftiga valet och med största sannolikhet skulle lett till den s.k. framgången vi alla manas att söka efter.

Jag inser att jag för eller senare med största sannolikhet kommer böja mig för samhällets krav, men vad är det för fel med att leva som jag vill fram till des?
Jag är 20 år gammal/ung.
Och om inga oförutsedda händelser inträffar så har jag hela livet framför mig.
Kan jag inte bara få leva för kärleken, passionen, musiken, litteraturen och konsten?
Hur kommer det sig att det sticker så många i ögonen när någon väljer en annan bana än deras?
Är det så att det är ånger och insikten över vad de själv kunde ha gjort som plågar dem?
Antagligen.
Eller så är jag bara en inbiten romantiker.Det må vara som det är med den saken, jag vet bara att jag ständigt kommer sträva efter lyckan, i vilken form det än må ta.

The Dionysian way of living.

Ja, vad ska man börja med?
Jag antar att en förklaring vore på sin plats.
So here goes.
Som ni alla vet så var Dionysos en utav de 12 olympiska gudarna.
Kort kan man väl säga att han är vinets, dramats, döden och återuppståndelsens gud.
Tills skillnad från de andra gudarna som ofta förknippas med ljus och dylikt så är Dionysos snarare mystikens gud.

Sådär ja, nu bör ni ha färskat upp minnet.

Anledningen till att man enligt mig ska försöka leva så dionysiskt som möjligt är den enkla anledningen att det är verkligen det enda sättet att leva fullt ut.
Genom att bryta ner alla barriärer som man själv och samhället har satt upp så kan man förhoppningsvis nå personen man verkligen är.
Helt enkelt den man är menad att vara, utan omvärldens krav och förväntningar.
För mig är att leva dionysiskt att leva och ifrågasätta, att upphöra att vara en del av den stora massan som bara lever utan att existera och ifrågasätta.
För om vi ska vara helt ärliga, hur ska man kunna nå sin fulla potential och verkligen kunna åstadkomma saker om man alltid gör som man blir tillsagd utan att någonsin ifrågasätta?
Jag fick igår frågan om jag hatar auktoriteter, och jag kan förstå hur det lätt kan tolkas så.
Svaret på den frågan är inte något jag kan svara på med ett enkelt ja eller nej, men för sakens skull ska jag försöka förklara.

Enda sedan tidig ålder så har jag haft svårt för auktoritetspersoner just på grund av den enkla anledningen att jag har mött så många som har missbrukat den. Det betyder inte att jag hatar alla som står ”högre upp” på rangskalan än mig, även om ni själv hör hur absurt det låter att någon ska räknas som mer än någon annan enbart på grund av sin position i samhället.
Det är få saker som jag har så svårt för som människor som är så små i sig själva att de måste trycka ner andra för att känna sig större.

För övrigt så hatar jag hela den här mentaliteten som är förhärskande i vår kära nation, tanken att du aldrig ska sticka ut. Alltid rätta dig efter det normativa, och aldrig tänka fritt.

Jag tror att det är mina möten med alla ”auktoriteter”, och alla mina personliga erfarenheter av maktmissbruk som har fått mig att försöka leve så långt ifrån det som möjligt.
Kalla mig obstinat om ni vill men det har aldrig legat i min natur att göra som jag blir tillsagd enbart för att jag har just blivit tillsagd.

Det är antagligen jag älskar musik, litteratur och all form av konst så pass mycket som jag gör.Det är de som har förmått att leva så nära sin sanna natur som möjligt som är det närmaste Nietzsches übermench som vi hittills har kommit.

Ny blogg

So here we are.
Ny tid equals ny blogg.
So remember children, det är här alla mina kontempleringar kommer ligga ute för världen att beskåda.

Over and out