The end of an era

Sista dagen på jobbet idag.
Sitter nu här och har precis ätit upp min inköpta frukost.
Då jag för ovanlighetens skull är ensam på vårt gigantiska kontor, så ger det mig lite tid att fundera över sommaren som passerat.
I likhet med förra året så har sommaren bjudit på en hel del, även om det emellanåt har känts som motsatsernas år.
Om man bara fokuserar på allt rent work-wise så har det skilt sig på många sätt från förra året.
Speciellt det faktum att arbetsbördan inte har varit särkilt betungande alls i år, ibland har vi bokstavligt talat bara suttit av tiden.
Inte bara fördelar då det har blivit fruktansvärt långtråkigt emellanåt.
Och givetvis har det ju inte varit samma människor, på gott och ont.
Det har ju som alltid varit roligt att göra sig nya bekantskaper och återuppta gamla, men jag har verkligen saknat stämningen från förra året med det gamla gänget.
Men man kan ju inte få allt.

För övrigt så har väl denna sommar handlat om allt mellan himmel och jord, har träffat nya och mindre nya underbara människor, har träffat inte så underbara människor.
Har tvingats till att ta itu med och konfrontera spöken från det förflutna.
Har blivit kär upp över öronen.
Har flyttat hemifrån.
Har blivit lite lite vuxnare, på gott och ont.
Har insett vad som är viktigt i livet och försökt leva efter det.
Har skrattat,gråtit,älskat,hatat,lekt,vunnit,förlorat och helt enkelt bara levt.
Och det ska tilläggas, att jag har vunnit mer än vad jag har förlorat (Bortsett från alla jävla spel utom tp, då har jag definitivt förlorat).
Och vad än förlusterna har varit så har de inte varit tillräckligt stora för att ens skaka om mig mer än att jag fem minuter senare ryckt på axlarna.

Och nu som den sanna listmänniska jag är, en lista på vad jag kommer att sakna och inte sakna.

Kommer att sakna:

*Att ha en fast rutin som får mig att pallra arslet ur sängen.

*Lönen of course (jag är student so what do you expect?)

*Människorna

Och nu en liten underlista på vad jag kommer att sakna med människorna.

- Fikarasterna på fredagseftermiddagarna då alla är flummiga och härliga och pratar om skrämmande konstiga ämnen.

- Att sitta inne på Gabriellas kontor och bara snacka av sig

- Att höra Hanna och Erik gnabbas som om de vore syskon

- Alla hetsiga och lugna samtal med Calle på vårat kontor

- Kultursamtalen med Viktor

- Att vara musiknördig med Lasse

- Få allt på mitt skrivbord fasttejpat av Olof

- Höra Sebastian droppa obskyra jazzkuriosa som bara Lasse fattar, och sedan nicka i medhåll åt det han själv sagt

- Alla härliga ”tanter” vars humor är en sådan härlig blandning av bitande cynism och jäkelskap


Och vad jag inte kommer att sakna:

*Att pallra arslet ur sängen varje morgon, vilket i praktiken innebär att jag även tvingar upp Markus, istället för att ligga kvar ihopkrupen brevid honom.

*Tidsbristen som innebär att jag nästan aldrig har haft tid för vännerna.

*Dagarna då man hellre skulle ha tämjt spottkobror i Asien än att ta itu med ännu en jävla ansökning från samma ambassad som de tidigare tre veckorna, och som var så tjocka att man var tvungen att hoppa på hålslagaren för att inte bryta fingrarna av sig.

*Alla jobbrelaterade skador, så som;
- Rulla in i skrivbordet och slå i knäna
- Slå huvudet i den överdimensionerade lampan som tronar vid min datorskärm
- Slå i tårna i min tröskel
- Få fem miljoner skärsår på fingrar och händer


Det var väl allt jag kunde komma på så här på en gång.
Jag hör av mig om jag kommer på något mer, nu ska jag ut på kontorskamrat jakt, då personen i fråga tycks ha antingen irrat bort sig eller försovit sig.

För övrigt så är jag lite lätt om hjärtat då jag precis fick ett mail från en person som jag hjälpte igår och som skrev att jag var en ängel.
Det gjorde mig lite glad inombords.

Dagens låt; New Slang – The Shins

Dan förre dan

Nu är det näst sista dagen på jobbet.
Känns mer än en smula vemodigt, men samtidigt skönt.
Jag antar att jag helt enkelt har vant mig vid rutinen av ett fast arbete och allt som följer med det.
Kan ju inte direkt påstå att det har varit stressigt i år, speciellt inte i jämförelse med förra året då alla slet sitt hår i vanmakt.
Men det har varit kul att träffa nya människor och gamla bekanta.
Men nu börjar skolan och allvaret igen, måste dock medge att det är ganska så efterlängtat från min sida och att jag känner mig jävligt motiverad för en gångs skull.
Anyhow, ska snart bege mig från verket och strosa ner mot centrum för att möta upp cakeshake, och senare så ska jag bege mig till babyl house för att träffa på jobbarkompisar ett tag innan jag beger mig hemåt för att fortsätta mitt pluggande.

Such great heights

I am thinking it's a sign that the freckles

In our eyes are mirror images and when

We kiss they're perfectly aligned

And I have to speculate that God himself

Did make us into corresponding shapes like

Puzzle pieces from the clay

True, it may seem like a stretch, but

Its thoughts like this that catch my troubled

Head when you're away when I am missing you to death

When you are out there on the road for

Several weeks of shows and when you scan

The radio, I hope this song will guide you home


They will see us waving from such great

Heights, 'come down now,' they'll say

But everything looks perfect from far away,

'come down now,' but we'll stay...

I tried my best to leave this all on your

Machine but the persistent beat it sounded

Thin upon listening

That frankly will not fly. you will hear

The shrillest highs and lowest lows with

The windows down when this is guiding you home

Allt som är ditt

Fick precis låna en skiva av en kollega, Säkert!’s skiva var det.
Tanken var att hon ville att jag skulle höra låten ”Allt som är ditt”.
Dock varnade hon mig för hur jag skulle kunna känna mig, och att det var en låt som helst skulle lyssnas på ensam.
Det är lustigt när folk försöker med samma sak som jag själv brukar göra,
förmedla en tanke och på något sätt visa med en låt att man förstår.
På något lustigt sätt så värmer det.

Lyssnade precis på låten, det är svårt att beskriva vad jag tänkte.
Det var ganska mycket på samma gång, men särskilt en fras kilade sig fast i hjärnan.
Det har gått över två år, men till och med nu är det svårt att höra att det inte var ens eget fel. Det sitter oerhört långt in, ibland känns det som om jag är osynligt märkt. Jag vandrar omkring bland alla andra, precis som alla och samtidigt som ingen.

Du går genom parken
Det är inte ens natt än
Och två som går bakom springer ifatt och tar
Allt som är ditt

Du borde ha skrikit
Men det kommer inget ljud
Dom behöver inte ens hålla för din mun
Allt som var ditt

Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det måste va' ditt fel

Vem skulle ha trott dig?
Du fyllde i blanketten som inget
Och sen så var det borta
Allt som var ditt

Alla sömnlösa nätter
Allt rådlöst klamrande fast till allt som är konstant
Och allt som en gång var ditt

Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel

De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas

Jag vet vad han heter
Jag står med ett gevär
Jag ska spendera mitt liv
Och ta tillbaka allt som är ditt

I know it's over, still I cling

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det är så mycket som går runt i mitt huvud just nu.
Anledningen till det är att jag igår förmiddags vid halv elva tiden fick ett mail som skakade om allting.

Alla som känner mig, och en hel del andra som inte gör känner till händelsen för två år sedan som jag alltid kommer att bära med mig.
Det är sjukt egentligen, för att inte ens jag greppar det ibland.
Själva begreppet är för stort för att ta till sig känns det som, och det känns som man oberoende av vad man själv vill så hjälper det till att placera en i någon slags offerkategori.
Jag må vara mycket, men jag kommer aldrig se mig själv som ett offer.
Att göra det, är i mitt fall likställt med att kasta ifrån mig all självständighet och leva efter tron att jag inte kan styra mitt liv.

Mailet då, vid ca 10;15 igår förmiddags loggade jag som en slump in på min studentmail.
Det första jag såg var en rubrik med orden ”Brottsofferinformation”, självklart så kunde jag ju aldrig tro att det skulle vara information av större vikt, för jag menar det var trots allt ett mail och varje gång permission har vankats har jag fått ett samtal åtminstone två veckor i förväg.
Så det var ju inte helt fel av mig att anta att det skulle vara information som var av mindre vikt än det.

Känns nästan överflödigt att förklara hur jävla fel jag hade.

Tydligen så är det viktigt att jag ska veta när han har bevakad permission uppe i Sundsvall, men inte fullt lika viktigt att jag ska meddelas om att han friges samma dag som mailet skickas och att han ska arbeta och bo i Norrköping.
Dom har fanimej släppt honom, 8 jävla månader innan den egentliga frigivningsdatumet så friger de honom villkorligt.
Jaha, och vad fan är det då meningen att jag ska göra nu?
De hade inte ens anständigheten att ringa mig och berätta det, de skickar ett förbannat mail ett par timmar innan på en mailtjänst som jag inte använder under sommaren.

Jag blev så fruktansvärt chockad, så jävla skakad och främst av allt oerhört rädd.
Och jag föraktar mig själv för den rädslan, det kryper i mig för att jag lät människor se hur rädd och skakad jag var.
Folk som inte behövde veta, folk som numera ser på mig på ett annat sätt, med medlidande i blick såväl som röst.
Jag vill inte ha något jävla medlidande från människor jag inte känner.
Jag vill knappt ha det överhuvudtaget, det är fan inte synd om mig.
Inte mer än många andra i alla fall.
Och jag hatar verkligen att jag lät dem se det, jag vill inte vara den personen.
Jag vill inte vara tjejen som allt händer, vars problem förvandlas till ett jävla sång och dansspektakel.
Jag vill ta itu med det i min takt, på mitt sätt.
Men om jag ska vara fullständigt ärlig så är en utav de främsta anledningarna att jag inte vill skrämma bort folk.
Jag vill inte att någon ska tänka ”Det är för mycket problem med den här bruden” och försvinna.
Jag är livrädd för att människor ska lämna mig, det har alltid varit och kommer alltid att vara min djupaste rädsla.
Och om det innebär att låsa sitt sinne för att inte tvinga på andra människor det så är det exakt vad jag kommer att göra.

Det är för övrigt en utav andledningarna till att jag älskar Markus så högt, att han förstår varför jag tänker och handlar som jag gör.
Det betyder mer än vad jag kan förklara just nu.

Men nu ska jag återgå till mitt arbete.

I just can't get enough

Nu sitter jag återigen här på jobbet efter en dags ledighet som jag spenderade med att skriva en litteraturtenta på.

Härligt värre, eller det var ganska skönt att vara tillbaka på campus och känna att det finns annat än bara jobb.

Fick ävfen reda på att en utav mina kära klasskamrater har varit lite påhittig och klippt ut allas våran titan till lektor Bengts ansikte på ett fotografi och klistrat in det på den där kända bilden av Napoleon när han sitter på sin vita häst.

Kunde inte ha gjort det bättre själv.

In Bengt we trust as I say.

Tänkte också roa er med att lägga till en bild på mig och min Markus, tänk bara på att när ni tittar på bilden så är klockan närmare två en lördagskväll på Hugos. (Det är därför jag ser ut som ett efterbliviet fyllo)

Men men, enjoy.

The fear of living

Varför är vi så rädda för att leva?
Istället för att leva fullt ut så skärmar vi av oss, stänger in oss.
Vi tror på absoluta sanningar och intalar oss själva att vi kan hitta genvägar till lyckan genom att ”bara göra så” och ”när jag gjort det”.
Vi matas jämt och ständigt med föreställningen att när vi väl har fullgjort en bra utbildning, skaffat oss ett bra jobb och blivit någon, då och inte förens då så kommer vi uppnå sann lycka.
Men trots det så är vi lika tomma, ensamma och miserabla när vi har nått dit.
Hur kommer då det sig?
Kanske är det så att vi helt enkelt behöver någonting mer än ett ständigt klättrande på ambitions och karriärstegen.
Att det vi egentligen bör sträva efter är att hitta det som gör oss lyckliga, i vilken skepnad det än må ta.
Det kanske låter banalt och romantiskt ”Sök lyckan, finn dig själv yadayada”.
Men om vi ser krasst på det en stund då?
Ponera att vi enbart gör det vi fått inprogrammerat och ständigt strävar efter att få mer, att bli någon mer utan någon som helst reflektion över vad det egentligen är vi behöver.
Hur tillfredställande kommer det livet då bli?
Och nota bene, jag påstår inte att ambition och strävan efter något mer än det man har är dåligt per automatik.
Det jag däremot menar är att om man inte gör det för sin egen skull, utan enbart för att det ska glädja föräldrar, partners, lärare, vänner, ja ni förstår vart jag vill komma- så kommer du ständigt leta efter något nytt och aldrig någonsin nå det du trodde dig vilja ha.
Jag säger inte åt någon vad de ska göra eller inte göra, om ditt kall är ekorrhjulet och du trivs med det, då kan jag bara säga grattis.

Jag är oerhört medveten om hur lätt det är att avfärda det jag precis har skrivit om som romantiska och idealistiska tankar av en ung person som borde klippa sig och skaffa sig ett jobb.
Så ett litet klargörande för dem som kanske tänkte så.
Jag har ett jobb, för ett statlig myndighet till och med.
Jag ska påbörja mitt andra år på universitetet, så jag har inte bar jobb utan skaffar mig även en utbildning.
Hejuda mig, hur kommer det sig då att jag som är så fint och fast förankrad och uppfyller samhällets krav tänker dessa tankar?
Jag som helt enkelt borde göra ett gott dagsverke, få ut min lönecheck, slutföra min utbildning. Fortsätta till ett välbetalt jobb, skaffa familj och fortsätta så i alla mina dagar.

Kanske är det helt enkelt så att min paniska rädsla för att stagnera och nöja mig får mig att söka efter någonting mer än vad som erbjuds.
Jag avböjde en juristutbildning för att jag helt enkelt inte kände att det var något för mig, trots att det var det förnuftiga valet och med största sannolikhet skulle lett till den s.k. framgången vi alla manas att söka efter.

Jag inser att jag för eller senare med största sannolikhet kommer böja mig för samhällets krav, men vad är det för fel med att leva som jag vill fram till des?
Jag är 20 år gammal/ung.
Och om inga oförutsedda händelser inträffar så har jag hela livet framför mig.
Kan jag inte bara få leva för kärleken, passionen, musiken, litteraturen och konsten?
Hur kommer det sig att det sticker så många i ögonen när någon väljer en annan bana än deras?
Är det så att det är ånger och insikten över vad de själv kunde ha gjort som plågar dem?
Antagligen.
Eller så är jag bara en inbiten romantiker.Det må vara som det är med den saken, jag vet bara att jag ständigt kommer sträva efter lyckan, i vilken form det än må ta.

The Dionysian way of living.

Ja, vad ska man börja med?
Jag antar att en förklaring vore på sin plats.
So here goes.
Som ni alla vet så var Dionysos en utav de 12 olympiska gudarna.
Kort kan man väl säga att han är vinets, dramats, döden och återuppståndelsens gud.
Tills skillnad från de andra gudarna som ofta förknippas med ljus och dylikt så är Dionysos snarare mystikens gud.

Sådär ja, nu bör ni ha färskat upp minnet.

Anledningen till att man enligt mig ska försöka leva så dionysiskt som möjligt är den enkla anledningen att det är verkligen det enda sättet att leva fullt ut.
Genom att bryta ner alla barriärer som man själv och samhället har satt upp så kan man förhoppningsvis nå personen man verkligen är.
Helt enkelt den man är menad att vara, utan omvärldens krav och förväntningar.
För mig är att leva dionysiskt att leva och ifrågasätta, att upphöra att vara en del av den stora massan som bara lever utan att existera och ifrågasätta.
För om vi ska vara helt ärliga, hur ska man kunna nå sin fulla potential och verkligen kunna åstadkomma saker om man alltid gör som man blir tillsagd utan att någonsin ifrågasätta?
Jag fick igår frågan om jag hatar auktoriteter, och jag kan förstå hur det lätt kan tolkas så.
Svaret på den frågan är inte något jag kan svara på med ett enkelt ja eller nej, men för sakens skull ska jag försöka förklara.

Enda sedan tidig ålder så har jag haft svårt för auktoritetspersoner just på grund av den enkla anledningen att jag har mött så många som har missbrukat den. Det betyder inte att jag hatar alla som står ”högre upp” på rangskalan än mig, även om ni själv hör hur absurt det låter att någon ska räknas som mer än någon annan enbart på grund av sin position i samhället.
Det är få saker som jag har så svårt för som människor som är så små i sig själva att de måste trycka ner andra för att känna sig större.

För övrigt så hatar jag hela den här mentaliteten som är förhärskande i vår kära nation, tanken att du aldrig ska sticka ut. Alltid rätta dig efter det normativa, och aldrig tänka fritt.

Jag tror att det är mina möten med alla ”auktoriteter”, och alla mina personliga erfarenheter av maktmissbruk som har fått mig att försöka leve så långt ifrån det som möjligt.
Kalla mig obstinat om ni vill men det har aldrig legat i min natur att göra som jag blir tillsagd enbart för att jag har just blivit tillsagd.

Det är antagligen jag älskar musik, litteratur och all form av konst så pass mycket som jag gör.Det är de som har förmått att leva så nära sin sanna natur som möjligt som är det närmaste Nietzsches übermench som vi hittills har kommit.

Ny blogg

So here we are.
Ny tid equals ny blogg.
So remember children, det är här alla mina kontempleringar kommer ligga ute för världen att beskåda.

Over and out