Julyranden

Yello, sitter på jobbet yet again. Jobbade igår och ska jobba imorn, men sen är jag ledig fram till juldagen.

På tal om jul så yrade vi till det på vanligt manér i Svärtinge igår kväll.
Förutom undertecknad och medprofeten (duh) så var det Carin och Robert, Elin, Maria & bröderna Borg. Baby var inte där eftersom han umgicks med sina boys och träffade folket som kommit hem över jul.
Jag kom en timma senare än alla andra i och med att jag satt och jobbade tills dess, men Marcus var snäll och kom och hämtade mig =)
Maten var dynggod, och vi krubbade på ordentligt.

Sedan skulle vi börja baka, och det gick ju som det alltsom oftas går. Rätt bra med andra ord! Dock ska väl tilläggas att vi var ju en smula kreativa i vårt skapande. Det var kanske inga Matisse-skulpturer som skapades men vi gjorde vårt bästa att höja ribban för vanligt lussebulle & pepparkaksbak ;)
Jag skulle kunna lägga upp bilder, men världen är nog inte redo än.

Fick även med mig Markus sista julklapp hem! Den kommer bli klockren, han hävdar att han har sina misstankar om vad det är. Men han bara tror det. För vi andra vet ju att det bara är en fint och att det egentligen är en ponny! Haha! Mig går det inte att överlista.

För övrigt så är jag lite sjuk, har mått illa sen igår och sånt som följer med.. Det kan vara på grund av all deg jag tryckte i mig, men nää.

See the danger, always danger.

Nu är det bara ett par veckor kvar till jag & baby ska till Prag, yey =)
Ser verkligen fram emot det, har velat åka till Prag i evigheter.
Det finns dock ett problem som börjar ta över mer och mer.
Det kanske inte kommer som någon nyhet att jag är flygrädd.

Jag vet inte när det började egentligen, när jag var liten så älskade jag att flyga och jag hade till och med siktet inställt på att bli pilot fram tills jag var 15-16 år gammal. så det kan ju tyckas en smula lustigt att jag nu helt plötsligt är så jäkla skraj.
Det enda jag vet med säkerhet är att det är något som har kommit med åren och som bara blir värre och värre.
När jag sitter på ett plan känns det bokstavligt talat som om jag håller på att dö, och det värsta är att numera så har det blivit så illa att jag får panik bara av att veta att jag ska flyga.
Så har det inte varit förut.
Jag har suttit och funderat på vad det är som skrämmer mig så mycket och det är väl en kombination av att vara höjdrädd, hata att lämna ifrån mig kontrollen och det faktum att MAN SITTER FUCKING 10000 METER UPP I DEN JÄVLA LUFTEN!

Det som gör mig skitförbannad är när folk inte tar mig på allvar när jag försöker förklara hur det känns och möts av reaktioner i stil med "äh, hur farligt kan det vara? Det är ju säkert att flyga, säkrare än en bil"
Jag VET att det inte är farligt, jag VET att sannolikheten är större att dö i trafiken. Det är inte det som är problemet, det kallas FOBI (ologisk rädsla) av en anledning.

Något som jag har funderat på är om det kan hänga ihop med panikångesten, det vore ganska logiskt nämligen. Känslan är densamma och rädslan för en ny attack gör att nästa gång blir det värre and so on..
Vilket fall som helst, har suttit och läst på massa hemsidor om vad man kan göra och shit.
Överväger på fullaste allvar att be någon klubba mig i skallen när jag har satt mig så jag lugnt och stilla kan snooza sött hela vägen fram.

Anyhoo, det är som det är. Om vi lär väl märka hur det går..

Yuck

Då har jag återkommit, efter en viss inre kamp och intern debatt.
Anyhoo, helgen var trevlig. I fredags så kom hälften av bröderna Borg, Zandra,Maria, Lasse och inte minst Andreas =) Eftersom det var ett bra tag sen vi träffade honom var det superkul att han joinade oss. Passade även på att uppdatera honom en smula om saker och ting som här hänt (som sagt det var ett tag sen sist), och hans reaktion på det gick ifrån allt mellan oförstående till asgarv till "Herregud" och förakt.

Ialla fall när vi alla var samlade och hade umgåtts en smula så drog sig medprofeten hemåt pga tenta dagen därpå och vi andra styrde vår kosa till Hugos.
Och jävlar vad folk det var,en broilerfabrik kändes det som emellanåt.
Speciellt när Maria, Richard och jag flög omkring som ett gäng vantar på dansgolvet.

Men på det stora hela var det kul, ingen skit what so ever på hela kvällen.
Intressant känsla det där, att allt flyter på smärtfritt. Var ju ett tag sen sist om man säger så.

Vad har hänt i veckan då? Har gått en utbildning på jobbet för en för mig ny tjänst.
Det har varit kul och det är ju alltid skönt med lite variation. Dessutom så får jag öva upp mina "skriva snabbt som fan"-skills. ;)

Snart är det julafton, och vår fina gran är verkligen jättejättefin.


Slutligen tänkte jag lämna er med orden av Mozza

"There's a club if you'd like to go
you could meet somebody who really loves you
so you go, and you stand on your own
and you leave on your own
and you go home, and you cry
and you want to die"

Oh naughty me, please behave ;)

Ja..

Har en känsla av att det kommer bli en sån där dag igen.
Blir så jäkla frustrerad.
Pratade med min far idag, och han berättade att en person i vår direkta närhet försökte begå självmord inatt, och nu ligger personen i fråga på intensiven och det är inte säkert om hon kommer att överleva.
Det är svårt att beskriva mina känslor kring det, chock passar väl ganska bra.
Uppgivenhet är ett annat fint ord. Ett ord som jag inte kan använda är dock överraskning.
Jag kan inte påstå att jag känner henne så pass väl egentligen, men jag har aldrig någonsin träffat en annan människa med så sjukligt lågt självförtroende.
Det är fan det värsta jag någonsin sett.
Så jag hoppas verkligen nu av hela mitt hjärta att hon klarar av att kämpa sig igenom detta.
Om inte annat för att jag vet hur mycket en annan människa som jag inte bara delar blodsband med utan så mycket mer, kommer att påverkas av det här.

Fan, jag hatar det här! Det är så sjukt mycket smärta och lidande runt omkring på så många plan och jag vet fan inte vad jag ska göra.

Det enda som jag nu kan säga att jag vet med säkerhet är att det som sker just nu bara förtydligar i mina ögon vad som är äkta och vad som inte är det.
Och om det mot all förmodan skulle gå folk förbi vad jag menar med det så kan jag hänvisa till historien om "Pojken som ropade varg".


En herdepojke fick långtråkigt när han var ute och vaktade fåren i bergen hela dagen. Han hittade på att roa sig med att lura byborna. ”Varg! Varg!” skrek han så högt han kunde, så att det hördes ända ner till byn i dalen. Byborna släppte allt de höll på med och sprang dit upp för att hjälpa honom. Pojken skrattade och tyckte det var ett bra skämt.
Nästa dag ville pojken se om han kunde få byborna uppför berget en gång till. ”Varg! Varg!” skrek han, och återigen var det flera hjälpsamma människor som kom springande.
Den tredje dagen kom vargen. Pojken skrek ”Varg! Varg!” men ingen kom till hans hjälp, och alla hans får blev uppätna.
*Sensmoral: Om du väsnas för ingenting kommer ingen tro dig när det är allvar.

Death on two legs

Yet another sunday, sitter hemma och tar det lugnt nu.
Har jobbat hela veckan bortsett från i fredags så jag är skapligt sliten nu.
Fick ett jäkligt roligt samtal imorse dock, med en riktigt härlig äldre kvinna som var helt jävla klockren.
Snackade säkert en timma och allt möjligt, speciellt om folk.
Sånt är alltid trevlig, när man inser att det kanske finns lite hopp om mänskligheten när så många försöker så hårt för att bevisa motsatsen.

I övrigt händer inte så mycket, skulle ha följt med syrran till hästarna hon tar hand om idag. Men det hann vi inte, så det blir väl nån gång i veckan istället.
Ska bli så skönt att träffa lite pållar och få rida lite.
Var så länge sen sist.
Tyvärr är det synd att Markus är så förbannat allergisk att jag måste duscha och byta kläder innan jag kommer hem.
Kan inte vara kul att att vara så allergisk, skulle ju vilja att han kunde följa med..

Slutligen lämnar jag över till Mr Freddie Mercury, för ingen säger saker bättre än han.

Have you found a new toy to replace me?
Can you face me?
But now you can kiss my ass goodbye
Feel good are you satisfied?
Do you feel like suicide?
(i think you should)
Is your conscience all right
Does it plague you at night?
Do you feel good feel good?

Who is it?

Sitter och lyssnar lite på Michael nu, (nej,inget efternamn. Det finns bara EN Michael).
Jag och babe satt och tittade på hans konsert i Göteborg från 1997, och damn! Man blir frälst varje gång, karln trotsar ju tyngkraften för i bövelen!

För övrigt har jag nu efter nästan 22 års väntan hittat ett spel som jag gillar!
En liten förklaring kanske vore på sin plats, jag har inga som helst koncentrationssvårigheter. Snarare tvärtom, jag snöar gladeligen ner mig i såväl böcker som filmer och serier.
Men när det kommer till att spela tv-spel, då fan är jag som en grinig ad/hd-femåring.

Kort sagt, jag tycker det är jättekul i sådär 5 minuter sen hittar jag på något nytt och glömmer bort det för all tid.
Men som sagt så har dagen äntligen kommit.
Ett spel som jag inte bara har spelat mer än 5 timmar, utan även vill komma hem och fortsätta på.
Det är nästan så man blir rörd fanimej.
Vilket är då detta spel som har fått äran att öppna mina ögon?
Kan det vara något annat än Final Fantasy 7?
Off course it can't

Klockrent spel, och jag erkänner mig härmed besegrad.
Tv-spelsgud, även jag har börjat förstå charmen.

(Ska dock påpeka att Markus har suttit med mig när jag spelat, och hade han integjort det hade jag nog gett upp efter en halvtimma. Så cred till baby)



I Am The Damned
I Am The Dead
I Am The Agony Inside
The Dying Head
This Is Injustice
Woe Unto Thee
I Pray This Punishment
Would Have Mercy On Me