Ja..

Har en känsla av att det kommer bli en sån där dag igen.
Blir så jäkla frustrerad.
Pratade med min far idag, och han berättade att en person i vår direkta närhet försökte begå självmord inatt, och nu ligger personen i fråga på intensiven och det är inte säkert om hon kommer att överleva.
Det är svårt att beskriva mina känslor kring det, chock passar väl ganska bra.
Uppgivenhet är ett annat fint ord. Ett ord som jag inte kan använda är dock överraskning.
Jag kan inte påstå att jag känner henne så pass väl egentligen, men jag har aldrig någonsin träffat en annan människa med så sjukligt lågt självförtroende.
Det är fan det värsta jag någonsin sett.
Så jag hoppas verkligen nu av hela mitt hjärta att hon klarar av att kämpa sig igenom detta.
Om inte annat för att jag vet hur mycket en annan människa som jag inte bara delar blodsband med utan så mycket mer, kommer att påverkas av det här.

Fan, jag hatar det här! Det är så sjukt mycket smärta och lidande runt omkring på så många plan och jag vet fan inte vad jag ska göra.

Det enda som jag nu kan säga att jag vet med säkerhet är att det som sker just nu bara förtydligar i mina ögon vad som är äkta och vad som inte är det.
Och om det mot all förmodan skulle gå folk förbi vad jag menar med det så kan jag hänvisa till historien om "Pojken som ropade varg".


En herdepojke fick långtråkigt när han var ute och vaktade fåren i bergen hela dagen. Han hittade på att roa sig med att lura byborna. ”Varg! Varg!” skrek han så högt han kunde, så att det hördes ända ner till byn i dalen. Byborna släppte allt de höll på med och sprang dit upp för att hjälpa honom. Pojken skrattade och tyckte det var ett bra skämt.
Nästa dag ville pojken se om han kunde få byborna uppför berget en gång till. ”Varg! Varg!” skrek han, och återigen var det flera hjälpsamma människor som kom springande.
Den tredje dagen kom vargen. Pojken skrek ”Varg! Varg!” men ingen kom till hans hjälp, och alla hans får blev uppätna.
*Sensmoral: Om du väsnas för ingenting kommer ingen tro dig när det är allvar.