Så nu sitter jag här nu igen, var här är behöver jag knappast gå in på då det vi det här laget borde vara smärtsamt övertydligt var jag befinner mig..
Lönehelg alltså... Prata med odrägliga fyllon istället för att själv vara ett.
Men imorn så ska jag ta igen det med ränta!
För imorn blir det fanimej fest, ska bli intressant att se hur många det blir =)
Hinner inte skriva mer, fyllona kallar!
fredag 27 februari 2009
söndag 22 februari 2009
Because the night
Har ännu inte fått igång internet hemma pga av diverse saker som ska strula. Hur jäkla svårt ska det vara kan man ju undra?
Blev precis "avbruten" av ett samtal som pågick i 10 minuter och gick i princip ut på att jag fick leta reda på tokroliga saker som snubbar som heter Bög i förnamn och adressen till Mekonomen i Falun.
Ja deras adress är Ryckepungsvägen 1 -paus för unisont asgarv..-.
SÅ roligt är det inte att höra någon annan säga det, eller det kanske bara är jag som är tråkig... Snubben ska dock ha cred för att han var mer uppfinningsrik än de flesta när han försökte få mitt nummer.. For what it's worth..
Anyhoo, jobbade natt i fredags. Var helt slutkörd och hade lust att gå och lägga mig redan vid 23.00 men fick vackert sitta kvar till 04.15. Tog en taxi hem för att mötas av efterfest i form av Calle & en random brud.
Lyckligtvis så hade de insett att min hemkomst = bye bye.
Tydligen hade det varit två personer till där någon till brud och någon snubbe som hade försökt leka trubadur med en av våra gitarrer.
Snubben hade tydlien blivit mer än knäckt när han insåg att både baby & calle sjöng bättre än honom.
Den uppenbarelsen hade tydligen inte gått småflickorna förbi heller då de hade suttit och tittat med våt blick på baby und Calle.
Nu är jag väl inte alltigenom förtjust att två småflickor sitter och trånar efter min pojkvän i mitt vardagsrum men av bemöttandet jag fick när jag kom hem sluter jag mig till att vi antagligen har att göra med intelligensreserven.
För att illustrera detta så kommer här ett litet utdrag ur konversationen mellan mig och flicka.
tid: 04:30
plats:vår hall
A=Andrea alt. Awsome
B=brud
Dörren öppnas in träder moi, möts av B.
A: ""Hej"
B:"Heeeeeeej, *** heter jag, Bor du här??! *frågande blick*"
A: *tom blick* "........ "
Man brukar ju säga att ett foto sägermer än tusen ord, i detta fall sa en blick mer än tusen ord. Den sa bland annat "Ja, vad fan tror du ditt jävla klapp-mojje???"
Den sa även "Näpp, jag är ett monster som går in i random personers hem för att äta upp deras möbeltassar. Men nu när du har kommit på mig måste jag slå mig själv medvetslös med mitt osynliga koppel BWAHAHAH!!!"
Tycker mig även minnas att den sa "Klockan är halv fem på morgonen, jag har jibbat hela natten. Jag öppnade dörren med en nyckel. Min pojkvän och hans vän tycks känna igen mig. Är du helt jävla utveckligstörd vem fan du nu är brud med stort hår.."
Det finns fan folk till allt, lyckligtvis avek de inom ett par minuter och jag fick baby för mig själv igen.
Nu har jag "lunch" och ska se vad jag kan hitta på att roa mig med tills jag får gå hem.
Later.
Blev precis "avbruten" av ett samtal som pågick i 10 minuter och gick i princip ut på att jag fick leta reda på tokroliga saker som snubbar som heter Bög i förnamn och adressen till Mekonomen i Falun.
Ja deras adress är Ryckepungsvägen 1 -paus för unisont asgarv..-.
SÅ roligt är det inte att höra någon annan säga det, eller det kanske bara är jag som är tråkig... Snubben ska dock ha cred för att han var mer uppfinningsrik än de flesta när han försökte få mitt nummer.. For what it's worth..
Anyhoo, jobbade natt i fredags. Var helt slutkörd och hade lust att gå och lägga mig redan vid 23.00 men fick vackert sitta kvar till 04.15. Tog en taxi hem för att mötas av efterfest i form av Calle & en random brud.
Lyckligtvis så hade de insett att min hemkomst = bye bye.
Tydligen hade det varit två personer till där någon till brud och någon snubbe som hade försökt leka trubadur med en av våra gitarrer.
Snubben hade tydlien blivit mer än knäckt när han insåg att både baby & calle sjöng bättre än honom.
Den uppenbarelsen hade tydligen inte gått småflickorna förbi heller då de hade suttit och tittat med våt blick på baby und Calle.
Nu är jag väl inte alltigenom förtjust att två småflickor sitter och trånar efter min pojkvän i mitt vardagsrum men av bemöttandet jag fick när jag kom hem sluter jag mig till att vi antagligen har att göra med intelligensreserven.
För att illustrera detta så kommer här ett litet utdrag ur konversationen mellan mig och flicka.
tid: 04:30
plats:vår hall
A=Andrea alt. Awsome
B=brud
Dörren öppnas in träder moi, möts av B.
A: ""Hej"
B:"Heeeeeeej, *** heter jag, Bor du här??! *frågande blick*"
A: *tom blick* "........ "
Man brukar ju säga att ett foto sägermer än tusen ord, i detta fall sa en blick mer än tusen ord. Den sa bland annat "Ja, vad fan tror du ditt jävla klapp-mojje???"
Den sa även "Näpp, jag är ett monster som går in i random personers hem för att äta upp deras möbeltassar. Men nu när du har kommit på mig måste jag slå mig själv medvetslös med mitt osynliga koppel BWAHAHAH!!!"
Tycker mig även minnas att den sa "Klockan är halv fem på morgonen, jag har jibbat hela natten. Jag öppnade dörren med en nyckel. Min pojkvän och hans vän tycks känna igen mig. Är du helt jävla utveckligstörd vem fan du nu är brud med stort hår.."
Det finns fan folk till allt, lyckligtvis avek de inom ett par minuter och jag fick baby för mig själv igen.
Nu har jag "lunch" och ska se vad jag kan hitta på att roa mig med tills jag får gå hem.
Later.
måndag 16 februari 2009
You make me real
Once again back at work, inga överaskningar på den fronten.
Tycker dock att det är tämligen skönt att jobba på kvällarna då det dels är mycket lugnare (förutsatt att man inte jobbar på helgen då det är det omvända som gäller), att det är bättre betalt skadar ju inte heller. Men fan jag vet inte, känner mig så jävla off och gnällig för tillfället. Ser dolda agendor och skit i det mesta.
Får för mig att alla avskyr mig och ser dolda undermeningar i minsta lilla min eller mening. Så till alla er som har den stora ynesten att umgås med mig at the moment förlåt om jag är en bitch.
Två och en halv timma kvar av mitt pass sen får jag gå hem.
För att inte avsluta på detta neggo-whine sättet så avrundar vi istället med Mr Morrison & friends.
"I really want you, really do
Really need ya baby, really do
Well I'm not real enough without yo
Oh, what can I do? You make me real
Only you have that appeal
So let me slide into your tender sunken sea
Make me free, love, make me free
You make me real
You make me feel like lovers feel
You make me throw away mistaken misery
Make me free, love, make me free
Make me free
You make me real"
Tycker dock att det är tämligen skönt att jobba på kvällarna då det dels är mycket lugnare (förutsatt att man inte jobbar på helgen då det är det omvända som gäller), att det är bättre betalt skadar ju inte heller. Men fan jag vet inte, känner mig så jävla off och gnällig för tillfället. Ser dolda agendor och skit i det mesta.
Får för mig att alla avskyr mig och ser dolda undermeningar i minsta lilla min eller mening. Så till alla er som har den stora ynesten att umgås med mig at the moment förlåt om jag är en bitch.
Två och en halv timma kvar av mitt pass sen får jag gå hem.
För att inte avsluta på detta neggo-whine sättet så avrundar vi istället med Mr Morrison & friends.
"I really want you, really do
Really need ya baby, really do
Well I'm not real enough without yo
Oh, what can I do? You make me real
Only you have that appeal
So let me slide into your tender sunken sea
Make me free, love, make me free
You make me real
You make me feel like lovers feel
You make me throw away mistaken misery
Make me free, love, make me free
Make me free
You make me real"
söndag 15 februari 2009
I can do anything
Hey.
Nu är jag återigen tillbaka, denna gång har jag en bra ursäkt för den långa frånvaron.
Vi har ju för bövelen flyttat!
Nu är det mesta fixat i lägenheten, lite småsaker som ska ordnas, tavlor som ska hängas upp o.dyl. Men för övrigt så är det klart =)
Känns riktigt bra med flytten, inte lika vemodigt att byta läge som jag trodde att det skulle bli. Visst, det kommer ju ta ett tag innan man vänjer sig vid att bo på andra sidan stan och för att man ska få den där hemmakänslan som brukar infinna sig efter ett par månader.
Men i övrigt trivs vi utmärkt.
För tillfället sitter jag på jobbet (gör jag annat än jobbar?) så om detta inlägg känns osamanhängande så är det för att jag skriver mellan alla samtal.
I övrigt så har inte mycket hänt, pappa kom på besök idag vilket var jättekul eftersom jag inte har träffat honom sen julafton (han har varit i Chile).
Så nu har han fått se nya lägenheten och han tog med sig hur mycket presenter som helst. Kunde knappt hålla räkningen på alla smycken och fina saker jag/vi fick =)
Så fick jag två par fina sommarskor också hehe.
Passade på att visa pappa bilderna från Prag också, tänkte lägga upp ett par av dem här när när internet funkar hemma.
Prag ja, dit ska vi utan tvekan tillbaka till.
Sån otrolig stad, inte bara för att den var otroligt vacker utan även på grund av känslan man fick bara genom att gå där. Med risk för att låta pretto så var det som om hela staden präglades av ett slags självironiskt svårmod som passade två aspirerande poeter/författare perfekt. Där kan vi tala om omedelbar kärlek.
Det kändes som om vi båda slappnade av på ett sätt som vi inte kan göra hemma pga alla förväntningar,krav,hämningar you name it som både man själv och andra tvingar på en när alla vet vem man är, eller i någon mån delar umgängeskrets.
Missförst mig rätt, jag älskar Norrköping, det gör jag verkligen. Denna stad är mitt hem med allt vad det innebär. Problemet som dock börjar ge sig till känna mer och mer och som jag inte hade förstått till fullo förens vi kom hem igen är att det känns svårare och svårare att verkligen få den där känslan av frihet, vetskapen att man verkligen är fri och kan göra vad som faller en in, devil may care.
Det är den där förbannade kontrollen som sätter käppar i hjulet, den där irriterande jävla rösten som konstant påminner mig om att jag måste ha koll, vara förberedd på allt. Det är den som gör att trots att det kan verka som om jag går in för att verkligen ge mig hän så finns det konstant en liten del av hjärnan som är helt klar och aldrig släpper taget.
Det är därför det var så skönt att vara på ett ställe där man kunde ge blanka fan i förväntingar och bara leva ut.
Dricka sig full på absint och ramla in på en skamfilad strippklubb med sin älskling, springa omkring i mörka gränder på flykt från imaginära förövare utan att bry sig var man är eller om man kommer hitta hem. Agera på impulser, göra det som faller en in för stunden.
Leva kort och gott.
Nu ska jag avrunda mitt kvasifilosofiska svammel och leta vidare efter den rätta stilen på tatueringen jag slutligen bestämt mig för att göra.
'Till next time
Nu är jag återigen tillbaka, denna gång har jag en bra ursäkt för den långa frånvaron.
Vi har ju för bövelen flyttat!
Nu är det mesta fixat i lägenheten, lite småsaker som ska ordnas, tavlor som ska hängas upp o.dyl. Men för övrigt så är det klart =)
Känns riktigt bra med flytten, inte lika vemodigt att byta läge som jag trodde att det skulle bli. Visst, det kommer ju ta ett tag innan man vänjer sig vid att bo på andra sidan stan och för att man ska få den där hemmakänslan som brukar infinna sig efter ett par månader.
Men i övrigt trivs vi utmärkt.
För tillfället sitter jag på jobbet (gör jag annat än jobbar?) så om detta inlägg känns osamanhängande så är det för att jag skriver mellan alla samtal.
I övrigt så har inte mycket hänt, pappa kom på besök idag vilket var jättekul eftersom jag inte har träffat honom sen julafton (han har varit i Chile).
Så nu har han fått se nya lägenheten och han tog med sig hur mycket presenter som helst. Kunde knappt hålla räkningen på alla smycken och fina saker jag/vi fick =)
Så fick jag två par fina sommarskor också hehe.
Passade på att visa pappa bilderna från Prag också, tänkte lägga upp ett par av dem här när när internet funkar hemma.
Prag ja, dit ska vi utan tvekan tillbaka till.
Sån otrolig stad, inte bara för att den var otroligt vacker utan även på grund av känslan man fick bara genom att gå där. Med risk för att låta pretto så var det som om hela staden präglades av ett slags självironiskt svårmod som passade två aspirerande poeter/författare perfekt. Där kan vi tala om omedelbar kärlek.
Det kändes som om vi båda slappnade av på ett sätt som vi inte kan göra hemma pga alla förväntningar,krav,hämningar you name it som både man själv och andra tvingar på en när alla vet vem man är, eller i någon mån delar umgängeskrets.
Missförst mig rätt, jag älskar Norrköping, det gör jag verkligen. Denna stad är mitt hem med allt vad det innebär. Problemet som dock börjar ge sig till känna mer och mer och som jag inte hade förstått till fullo förens vi kom hem igen är att det känns svårare och svårare att verkligen få den där känslan av frihet, vetskapen att man verkligen är fri och kan göra vad som faller en in, devil may care.
Det är den där förbannade kontrollen som sätter käppar i hjulet, den där irriterande jävla rösten som konstant påminner mig om att jag måste ha koll, vara förberedd på allt. Det är den som gör att trots att det kan verka som om jag går in för att verkligen ge mig hän så finns det konstant en liten del av hjärnan som är helt klar och aldrig släpper taget.
Det är därför det var så skönt att vara på ett ställe där man kunde ge blanka fan i förväntingar och bara leva ut.
Dricka sig full på absint och ramla in på en skamfilad strippklubb med sin älskling, springa omkring i mörka gränder på flykt från imaginära förövare utan att bry sig var man är eller om man kommer hitta hem. Agera på impulser, göra det som faller en in för stunden.
Leva kort och gott.
Nu ska jag avrunda mitt kvasifilosofiska svammel och leta vidare efter den rätta stilen på tatueringen jag slutligen bestämt mig för att göra.
'Till next time
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)