The fear of living

Varför är vi så rädda för att leva?
Istället för att leva fullt ut så skärmar vi av oss, stänger in oss.
Vi tror på absoluta sanningar och intalar oss själva att vi kan hitta genvägar till lyckan genom att ”bara göra så” och ”när jag gjort det”.
Vi matas jämt och ständigt med föreställningen att när vi väl har fullgjort en bra utbildning, skaffat oss ett bra jobb och blivit någon, då och inte förens då så kommer vi uppnå sann lycka.
Men trots det så är vi lika tomma, ensamma och miserabla när vi har nått dit.
Hur kommer då det sig?
Kanske är det så att vi helt enkelt behöver någonting mer än ett ständigt klättrande på ambitions och karriärstegen.
Att det vi egentligen bör sträva efter är att hitta det som gör oss lyckliga, i vilken skepnad det än må ta.
Det kanske låter banalt och romantiskt ”Sök lyckan, finn dig själv yadayada”.
Men om vi ser krasst på det en stund då?
Ponera att vi enbart gör det vi fått inprogrammerat och ständigt strävar efter att få mer, att bli någon mer utan någon som helst reflektion över vad det egentligen är vi behöver.
Hur tillfredställande kommer det livet då bli?
Och nota bene, jag påstår inte att ambition och strävan efter något mer än det man har är dåligt per automatik.
Det jag däremot menar är att om man inte gör det för sin egen skull, utan enbart för att det ska glädja föräldrar, partners, lärare, vänner, ja ni förstår vart jag vill komma- så kommer du ständigt leta efter något nytt och aldrig någonsin nå det du trodde dig vilja ha.
Jag säger inte åt någon vad de ska göra eller inte göra, om ditt kall är ekorrhjulet och du trivs med det, då kan jag bara säga grattis.

Jag är oerhört medveten om hur lätt det är att avfärda det jag precis har skrivit om som romantiska och idealistiska tankar av en ung person som borde klippa sig och skaffa sig ett jobb.
Så ett litet klargörande för dem som kanske tänkte så.
Jag har ett jobb, för ett statlig myndighet till och med.
Jag ska påbörja mitt andra år på universitetet, så jag har inte bar jobb utan skaffar mig även en utbildning.
Hejuda mig, hur kommer det sig då att jag som är så fint och fast förankrad och uppfyller samhällets krav tänker dessa tankar?
Jag som helt enkelt borde göra ett gott dagsverke, få ut min lönecheck, slutföra min utbildning. Fortsätta till ett välbetalt jobb, skaffa familj och fortsätta så i alla mina dagar.

Kanske är det helt enkelt så att min paniska rädsla för att stagnera och nöja mig får mig att söka efter någonting mer än vad som erbjuds.
Jag avböjde en juristutbildning för att jag helt enkelt inte kände att det var något för mig, trots att det var det förnuftiga valet och med största sannolikhet skulle lett till den s.k. framgången vi alla manas att söka efter.

Jag inser att jag för eller senare med största sannolikhet kommer böja mig för samhällets krav, men vad är det för fel med att leva som jag vill fram till des?
Jag är 20 år gammal/ung.
Och om inga oförutsedda händelser inträffar så har jag hela livet framför mig.
Kan jag inte bara få leva för kärleken, passionen, musiken, litteraturen och konsten?
Hur kommer det sig att det sticker så många i ögonen när någon väljer en annan bana än deras?
Är det så att det är ånger och insikten över vad de själv kunde ha gjort som plågar dem?
Antagligen.
Eller så är jag bara en inbiten romantiker.Det må vara som det är med den saken, jag vet bara att jag ständigt kommer sträva efter lyckan, i vilken form det än må ta.