I know it's over, still I cling

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det är så mycket som går runt i mitt huvud just nu.
Anledningen till det är att jag igår förmiddags vid halv elva tiden fick ett mail som skakade om allting.

Alla som känner mig, och en hel del andra som inte gör känner till händelsen för två år sedan som jag alltid kommer att bära med mig.
Det är sjukt egentligen, för att inte ens jag greppar det ibland.
Själva begreppet är för stort för att ta till sig känns det som, och det känns som man oberoende av vad man själv vill så hjälper det till att placera en i någon slags offerkategori.
Jag må vara mycket, men jag kommer aldrig se mig själv som ett offer.
Att göra det, är i mitt fall likställt med att kasta ifrån mig all självständighet och leva efter tron att jag inte kan styra mitt liv.

Mailet då, vid ca 10;15 igår förmiddags loggade jag som en slump in på min studentmail.
Det första jag såg var en rubrik med orden ”Brottsofferinformation”, självklart så kunde jag ju aldrig tro att det skulle vara information av större vikt, för jag menar det var trots allt ett mail och varje gång permission har vankats har jag fått ett samtal åtminstone två veckor i förväg.
Så det var ju inte helt fel av mig att anta att det skulle vara information som var av mindre vikt än det.

Känns nästan överflödigt att förklara hur jävla fel jag hade.

Tydligen så är det viktigt att jag ska veta när han har bevakad permission uppe i Sundsvall, men inte fullt lika viktigt att jag ska meddelas om att han friges samma dag som mailet skickas och att han ska arbeta och bo i Norrköping.
Dom har fanimej släppt honom, 8 jävla månader innan den egentliga frigivningsdatumet så friger de honom villkorligt.
Jaha, och vad fan är det då meningen att jag ska göra nu?
De hade inte ens anständigheten att ringa mig och berätta det, de skickar ett förbannat mail ett par timmar innan på en mailtjänst som jag inte använder under sommaren.

Jag blev så fruktansvärt chockad, så jävla skakad och främst av allt oerhört rädd.
Och jag föraktar mig själv för den rädslan, det kryper i mig för att jag lät människor se hur rädd och skakad jag var.
Folk som inte behövde veta, folk som numera ser på mig på ett annat sätt, med medlidande i blick såväl som röst.
Jag vill inte ha något jävla medlidande från människor jag inte känner.
Jag vill knappt ha det överhuvudtaget, det är fan inte synd om mig.
Inte mer än många andra i alla fall.
Och jag hatar verkligen att jag lät dem se det, jag vill inte vara den personen.
Jag vill inte vara tjejen som allt händer, vars problem förvandlas till ett jävla sång och dansspektakel.
Jag vill ta itu med det i min takt, på mitt sätt.
Men om jag ska vara fullständigt ärlig så är en utav de främsta anledningarna att jag inte vill skrämma bort folk.
Jag vill inte att någon ska tänka ”Det är för mycket problem med den här bruden” och försvinna.
Jag är livrädd för att människor ska lämna mig, det har alltid varit och kommer alltid att vara min djupaste rädsla.
Och om det innebär att låsa sitt sinne för att inte tvinga på andra människor det så är det exakt vad jag kommer att göra.

Det är för övrigt en utav andledningarna till att jag älskar Markus så högt, att han förstår varför jag tänker och handlar som jag gör.
Det betyder mer än vad jag kan förklara just nu.

Men nu ska jag återgå till mitt arbete.