I can do anything

Hey.
Nu är jag återigen tillbaka, denna gång har jag en bra ursäkt för den långa frånvaron.
Vi har ju för bövelen flyttat!

Nu är det mesta fixat i lägenheten, lite småsaker som ska ordnas, tavlor som ska hängas upp o.dyl. Men för övrigt så är det klart =)
Känns riktigt bra med flytten, inte lika vemodigt att byta läge som jag trodde att det skulle bli. Visst, det kommer ju ta ett tag innan man vänjer sig vid att bo på andra sidan stan och för att man ska få den där hemmakänslan som brukar infinna sig efter ett par månader.
Men i övrigt trivs vi utmärkt.

För tillfället sitter jag på jobbet (gör jag annat än jobbar?) så om detta inlägg känns osamanhängande så är det för att jag skriver mellan alla samtal.

I övrigt så har inte mycket hänt, pappa kom på besök idag vilket var jättekul eftersom jag inte har träffat honom sen julafton (han har varit i Chile).
Så nu har han fått se nya lägenheten och han tog med sig hur mycket presenter som helst. Kunde knappt hålla räkningen på alla smycken och fina saker jag/vi fick =)
Så fick jag två par fina sommarskor också hehe.
Passade på att visa pappa bilderna från Prag också, tänkte lägga upp ett par av dem här när när internet funkar hemma.

Prag ja, dit ska vi utan tvekan tillbaka till.
Sån otrolig stad, inte bara för att den var otroligt vacker utan även på grund av känslan man fick bara genom att gå där. Med risk för att låta pretto så var det som om hela staden präglades av ett slags självironiskt svårmod som passade två aspirerande poeter/författare perfekt. Där kan vi tala om omedelbar kärlek.
Det kändes som om vi båda slappnade av på ett sätt som vi inte kan göra hemma pga alla förväntningar,krav,hämningar you name it som både man själv och andra tvingar på en när alla vet vem man är, eller i någon mån delar umgängeskrets.

Missförst mig rätt, jag älskar Norrköping, det gör jag verkligen. Denna stad är mitt hem med allt vad det innebär. Problemet som dock börjar ge sig till känna mer och mer och som jag inte hade förstått till fullo förens vi kom hem igen är att det känns svårare och svårare att verkligen få den där känslan av frihet, vetskapen att man verkligen är fri och kan göra vad som faller en in, devil may care.

Det är den där förbannade kontrollen som sätter käppar i hjulet, den där irriterande jävla rösten som konstant påminner mig om att jag måste ha koll, vara förberedd på allt. Det är den som gör att trots att det kan verka som om jag går in för att verkligen ge mig hän så finns det konstant en liten del av hjärnan som är helt klar och aldrig släpper taget.

Det är därför det var så skönt att vara på ett ställe där man kunde ge blanka fan i förväntingar och bara leva ut.
Dricka sig full på absint och ramla in på en skamfilad strippklubb med sin älskling, springa omkring i mörka gränder på flykt från imaginära förövare utan att bry sig var man är eller om man kommer hitta hem. Agera på impulser, göra det som faller en in för stunden.
Leva kort och gott.

Nu ska jag avrunda mitt kvasifilosofiska svammel och leta vidare efter den rätta stilen på tatueringen jag slutligen bestämt mig för att göra.

'Till next time