Frankly Mr Shankly

Första advent idag, har myst lite här hemma med baby. Käkat lussebullar,druckit julmust och tittat på film.
Har varit trevligt med lite ledig helg, välbehövligt minst sagt.

Har tänkt ganska mycket på det här med att "må dåligt" som vi så fint kallar det.
Har väl inte kommit fram till något revolutionerande men sak samma.
Saker känns inte helt hundra nu, i och med denna helg så har vissa saker som legat så extremt djupt inne att jag knappt klarar av det börjat komma till ytan.
Men jag antar att det är bra på sätt och vis.
Det är inte min mening att vara exhibitionistisk och sitta och bitch & whine, men tänkte väl något i banorna att släppa en hint kunde vara på sin plats så att om jag verkar off så vet ni.

Ska väl inte klaga allt för mycket dock. ¨
Visst, skit händer.
Folk mår dåligt, folk skadar varandra.
Men det hade kunnat vara så mycket värre, man skulle kunna stå helt jävla ensam utan någonting alls.
Jag vet i alla fall vad jag har, jag antar att det är det som gör all skillnad.

Just nu är jag bara så trött, det kommer att vända. Det gör det allt som oftast.
Men för tillfället så är det svårt att bortse från alla vidriga människor och handlingar runt omkring.
Nej ingen specifik åsyftas, det är lite det som är den jävla poängen!


Så jag kommer sitta här, med Markus som alltid har förstått vad det handlar om.
Och jag kommer läsa Baudelaire och alla de andra som genom tiderna har besuttit den förbannade självinsikten som gör att all smärta förstärks tusenfalt.

För allvarligt talat, hur kan man verkligen uppleva smärta om man är för jävla dum för att ens kunna se sina egna fel.
Och nu snackar jag fan inte om "me,me,me,me *bitch whine* me, ME!"-gnället.

Nu ska jag sluta här innan någon stackare tror att jag har börjat vandra på emo-stigen.

Så nu går jag och njuter av det som jag är lycklig nog att såväl ha som se.


The flowers of evil- Charles Baudelaire

When the low, heavy sky weighs like a lid
On the groaning spirit, victim of long ennui,
And from the all-encircling horizon
Spreads over us a day gloomier than the night;
When the earth is changed into a humid dungeon,
In which Hope like a bat
Goes beating the walls with her timid wings
And knocking her head against the rotten ceiling;
When the rain stretching out its endless train
Imitates the bars of a vast prison
And a silent horde of loathsome spiders
Comes to spin their webs in the depths of our brains,
All at once the bells leap with rage
And hurl a frightful roar at heaven,
Even as wandering spirits with no country
Burst into a stubborn, whimpering cry.
— And without drums or music, long hearses
Pass by slowly in my soul; Hope, vanquished,
Weeps, and atrocious, despotic Anguish
On my bowed skull plants her black flag.